Trick - ett hälsoverktyg

Dörren var stängd. Harry, jag och arbetsterapeuten Birgitta knackade försiktigt på. Hasande steg hördes på andra sidan dörren. En smal springa och en yrvaken blick. Mummel. "Jaså är det ni." 

Vi hälsade försiktigt och sa att vi inte vill störa, att vi hade vägarna förbi. Damen öppnade dörren och uttryckte ett dystert "Kom in". Hon satte sig på sängkanten och strök sig generat över det sömnrufsiga håret. Försökte hitta orden, men det blev mest mummel och konstiga ord som lät som ett främmande språk. Harry nosade runt i rummet, medan jag och Birgitta satte oss i rummets två fåtöljer. Birgitta inledde en enkel konversation med damen som fortsatte att stryka sig över sitt rufsiga hår. Kroppen var ihopsjunken och något uppgiven. Orden kom inte fram. Damen skrattade generat och fäste blicken på Harry. Jag satte mig på sängkanten bredvid damen och kallade på Harry. Han satte sig framför oss och fäste sina varma och allerta ögon, först på mig och sen på damen. Hon sprack upp i ett leende och ändrade med ens kroppshållningen. Damen lutade sig fram och började prata med Harry, med ljus och lockande röst. Korta och bekanta ordfraser, som kom fram naturligt genom glädjen att möta en hund och från djupa minnen av att själv ha levt med en hund. Harry ställde sig direkt på fyra tassar, beredd till interaktion och lek. Jag tog fram hans arbetsleksak och gav den till damen som kastade iväg den över golvet. Harry for efter och kom tillbaka med leksaken. Han släppte den på golvet och damen böjde sig snabbt, heeeela vägen ner med sina annars stela armar och axlar, och snappade upp leksaken. De lekte så några gånger och leken bidrog till att damen på ett naturligt sätt fick röra sin kropp på olika sätt. Jag växlade några blickar och tysta ordfraser med Birgitta, för att stämma av så att leken och händelserna passade in i damens aktivitetsbehov. Snart blev hon trött, men såg betydligt gladare ut. Ögonen hade återfått en vital glans. Hon försökte inleda en konversation med Birgitta, ville berätta något som hon funderade på kring sin trötthet, men hittade inte orden. Snabbt försvann glädjen igen ur ögonen. Vi hade fem minuter kvar av besöket, som brukar bestå av en viss del samtal och konversation, när väl Harry lättat upp stämning och motivation. Men det var tydligt att samtalande var en stor utmaning idag. Jag kallade på Harry och han satte sig framför oss. "Jag har precis lärt honom ett stolligt trick. Vill du se?". Damen nickade och tittade nyfiket på Harry. Jag placerade leksaken mitt i ansiktet på Harry och sa "Stilla". Harry satt absolut stilla och bjöd på intrycket av att se ganska stollig ut. Damen skrattade till och Harry fick släppa ner leksaken. Damen hade då fått en godisbit i handen, som hon fick belöna Harry med. Vi upprepade några gånger och kunde sen avsluta besöket medan kvinnan upplevde positiva känslor. 

Damen följde oss till dörren, log avslappnat och tackade för besöket. Nu skulle hon göra sig iordning för den kommande lunchmåltiden. 

Trick, som en del av terapihundens arbete, är en viktig del av insatsens verktygslåda. Vi använder inte trick för att imponera. Tricken används i rätt sammanhang för att ändra en känsla och för att öppna upp för eventuella samtal och hälsosamma spiraler. 

Personalen på boendet har berättat att damen, efter våra besök, har kvar  den positiva känslan i flera timmar och återkommande pratar om Harry. Det blir på så vis en kvarstående effekt den aktuella dagen samt ett enkelt samtalsämne att snappa upp för alla parter.