Motivation att kliva upp ur sängen - demensboendet

Den gamla kvinnan var inte alls sugen på att gå upp ur sängen. Hon hade ätit sin frukost och sen gått och lagt sig igen, ovanpå överkastet. Hon kände sig frusen och trött, försökte hitta orden för att förklara för oss att det inte var läge för en promenad. Yrvaken och irriterad satt hon och gungade på sängkanten, kämpade med ett påtvingat leende. "Vi behöver inte gå ut, om du inte vill", sa jag lugnt och med respekt. "Vi ville komma in och hälsa, nu när vi hade vägarna förbi". Kvinnan nickade och bekräftade att hon inte alls ville gå ut eftersom hon kände sig ur form. När hon uppfattat att vi lyssnade på henne och att hon inte var tvingad till något, verkade hon slappna av. Hon sänkte blicken och tog kontakt med Harry som nyfiket kikade upp mot henne. Kvinnan log omedelbart och ändrade rösten till sin "prata-med-hundar-röst". Harry viftade med sin plymliknande svans och ställde sig beredd på lek. Kvinnan skrattade och började bus-prata med honom. Jag tog fram hans arbetsleksak och kvinnan började retas med honom, låtsade att hon kastade leksaken. Arbetsterapeuten och jag njöt av kvinnans och Harrys samspel, och över terapihundeffekten. Efter några minuter tröttnade både kvinnan och Harry på leken och Harry började nosa runt i rummet. Kvinnan fäste åter uppmärksamheten på oss och hade nu en helt annan glans i blicken. Arbetsterapeuten använde direkt detta och började prata om hur skönt det var ute och att syrenerna blommade precis utanför. Ville kanske kvinnan följa med oss ut? Kvinnan svarade fundersamt att det nog hade varit skönt, om hon hittade sin jacka. Kvinnan fick hjälp att hitta sin jacka och sina skor. Strax därpå gick hon rakryggad ut ur sitt rum, med en van hundförarhand om Harrys koppel. Det hade då gått 15 minuter från stunden då vi gick in i det nedstämda rummet, tills då vi kom iväg. Väl utomhus, kunde vi använda Harry som verktyg för att motivera kvinnan att passera blommande buskar att lukta på och att promenera på ojämnt underlag. Med solsken i blick, återvände damen sedan till boendet, glad och motiverad att inta den stundande lunchmåltiden.

Ju mer jag arbetar med Harry, desto mer sjunker budskapet från utbildningen in: "Less is more". Det betyder att vi ska vara närvarande och invänta hundens effekt, låta hunden ta kontakt, låta känslan förändras hos personen vi jobbar med. Det handlar i grunden inte om cirkustrick eller coola hundprestationer. Det handlar om hundens enastående förmåga att få en person att ändra en negativ känsla till en positiv - från nedstämdhet till glädje, från tomhet till ett leende, från olust till lust... och därefter till ett hälsofrämjande agerande. 

Sedan tidigare var jag och arbetsterapeuten överens om att en kompetent personal också skulle kunna motivera kvinnan och höja hennes humör, men att det skulle betyda en längre stunds lirkande, samtalande och tålamod. Harry-effekten var snabb och genombrytande på många plan samtidigt.