Aptitlöshet & ilska på demensboendet

Den gamla damen satt ensam vid sitt bord i samlingsrummet. Klockan var 10. De andra boendena hade redan ätit upp frukosten och lämnat rummet. Några meter bort från damen, i köksavdelningen, stod personalen och plockade in tallrikar och bestick i diskmaskinen. På bordet framför damen låg två korvsmörgåsar. Jag mötte personalens blick och frågade stilla om det var frukosten som låg kvar. Personalen höjde ögonbrynen och nickade med en trött gest. Hon kom fram till oss och hälsade på Harry och viskade samtidigt "Idag har jag provat alla trix, men icke. Hon är bara arg och vill vara ifred. Men hennes låga blodsocker bara gör det värre. Hon måste få i sig lite frukost." Ok, mimade jag till svar.  Harry och jag tog några steg in i samlingsrummet och började närma oss damen. Hon såg ut som ett åskmoln, bastant nedsjunken i sin rullstol och med mycket bister uppsyn. "Hej Ingrid, här kommer jag och Harry", sa jag lugnt och vänligt. Ingrid slängde en blick mot oss och muttrade "Kom inte här med en hund. Jag ska inte hälsa på en hund". Jag och personalen visste sedan tidigare att damen är mycket förtjust i hundar, men att hon dagligen fastnar i en ilska som påverkar hennes välmående liksom aptit. Arbetsterapeuten, som beställt Harrys och mina insatser, satte sig på en stol vid Ingrids bord, på respektabelt avstånd från damen. Jag satte mig också på en stol, med Harry i knät, en dryg meter från damen. Arbetsterapeuten och jag småpratade om ditt och datt, medan jag såg till att sitta så att damen och Harry kunde få ögonkontakt. Damen sneglade bistert åt vårt håll. Harry mötte nyfiket hennes blick. Damen fortsatte att muttra. "Kom inte här med nån hund", sa hon. Jag och Harry gjorde inga ansatser att hälsa, utan respekterade hennes integritet och ointresse. Men så småningom började Harry vädra i lyften och sträcka på halsen, med riktning mot de härliga korvmackorna på bordet. Ingrid tittade allt fler sekunder på Harrys ansikte. Hans högljudda sniffningar gick inte att missa.  Jag hakade på och pratade halvhögt till Harry, med riktning mot Ingrid: "Ja, har du sett vilka goda korvmackor. Det är gott med korv. Det gillar du, Harry, korvmackor!". Harry vädrade entusiastiskt i luften. Ingrid sträckte då fram handen och började fingra lite förstrött på en smörgås. "Ja, korvsmörgås är gott", mumlade hon mot sin tallrik och förde smörgåsen till munnen. Hon började tugga med stora hungriga tuggor. Harry och jag satt stilla kvar, medan Ingrid slickade sina fingrar och tog för sig av smörgås nummer två. Arbetsterapeuten nickade nöjd. "Så bra", sa hon stilla. Ingrid åt upp sin sista tugga och visade fortfarande inget intresse av att interagera med Harry. Vi respekterade hennes behov och reste oss strax. Vårt uppdrag var slutfört, för stunden. När vi gick mot dörren fick Harry en egen korvbit som tack!

Harrys kravlösa närvaro skapade en nyfikenhet som inte kvinnan kunde motstå. Hans lurviga person och ljudliga sniffningar, tillsammans med mina ord till Harry om goda korvmackor, ändrade kvinnans motstånd. Ilskan rann av henne, ju mer hennes blick landande på Harry.  Istället blev hon medveten om de goda smörgåsarna och hittade sin motivation att äta.